En rapport från årets enda nationella race och min första tävling i elitklass. Skulle kroppen komma tillbaka? Hur skulle benen kännas efter bilresan? Hur mycket oro kan skallen verkligen hantera? Och hur snabbt går det i elit?Jag har samarbeten med Umara och Moonlight mountain gear. Inlägget innehåller länkar till deras produkter vilket räknas som marknadsföring.
Inför
Träningen
Ni som följer bloggen vet hur mycket jag velat kring SM-starten. Först om att anmäla mig och senare om jag skulle åka. När jag väl hade anmält mig så började jag känna av barnens förkylningar och fick dra ned på träningen. Helgen innan SM hade jag hemmatävlingen white mountain race (race report) på lördagen. Efter tävlingen var jag totalt släggad, som man känner sig efter 3 h race ungefär. Efter loppet kändes det att kroppen inte var helt i ordning. På söndagen så var jag ute och rullade en superfin hösttur på 90 minuter och bara njöt av segern. Måndagen vilade jag igen.
På tisdagen kände jag mig tvungen att träna för om jag inte kunde träna nu skulle jag ju aldrig kunna köra tävlingen. Och nu tror jag kroppen var ganska bra i ordning, men att hela situationen och osäkerheten ställde till det för huvudet istället. Jag vågade liksom inte lita på kroppen längre. Tisdag, onsdag och torsdag körde jag korta pass (<1h) med lite intensitet för att kroppen skulle vakna till utan att bli sliten. Alla pass kördes på monarken då jag kom igång sent och det var både kallt och mörkt. Inga effektrekord eller nått sånt utan bara stabila pass för att kroppen skulle få arbeta lite men utan att bli det minsta sliten. Det funkade helt okej, rätt hög puls mot effekten men inget anmärkningsvärt. Jag noterade också att pulsen förändrades snabbt. Det gick snabbt upp när jag tog i och hamnade rätt högt. Men då vilan kom så sjönk den också rätt snabbt. Efter intervallerna både onsdag och torsdag så föll pulsen tillbaka till 70% HRmax på kring 40 sekunder (från typ 92-93%). 40 sekunder är ganska snabbt. Brukar ligga mellan 40-60 sek under vintern. Nu i efterhand är min teori att denna pulsdynamik beror på att jag vilade så mycket. Då jag tränar mycket blir oftast pulsen lite "trögare" att förändra och det krävs mer för att få den att öka.
Fredagen blev vilodag och resdag.
Energiplan
Jag funderade en del innan jag kom på den energiplan som vi körde med, jag och min eminente langare, pappa.
Men först fram till tävlingen så hade jag sista månaden buffrat upp beta-alanin nivåerna igen efter att släppt det över sommaren. Sedan tog jag rödbetsshots från Umara varje dag från onsdagen. När man har högt syreupptag (>60 ml/kg/min) behöver man buffra några dagar för att få effekt.
Själva energiupplägget bestod i 3 flaskor med ~2.5 dl i varje. 3 stycken 70 ml gels med koffein samt en 5 dl flaska att dricka ur varje varv.
 |
| Energiplan |
Jag startade med en flaska med 2.5 dl på cykeln sedan bytte jag ut den mot en ny vartannat varv. Det blev perfekt det var ungefär så mycket jag kunde dricka per 2 varv (24 min). Vartannat varv då jag inte tog flaska så tog jag en gel från pappa och tryckte den direkt. En sån 70 ml med skruvkork.
Vi passerade langningen vid 2 tillfällen varje varv, vid passeringen där jag inte tog gel eller bytte flaska så tog jag varje varv en klunk ur 5 dl flaskan och slängde den direkt.
Det var noll strul med langningen vilket gjorde att jag fick i mig kring 7-8 dl vätska på 87 minuter. Endast gelen gav nästan 90 gram kolhydrater (får inte i sig exakt allt) och sportdrycken gav nog nästan lika mycket till. Säg 150 gram på 90 minuter. 100 gram/timmen - magiskt!
Jag höll på att glömma koffeinet innan! Jag fick i mig det när det var bara 30 minuter kvar till start. U Intend shot + 100 mg tablett gav 225 mg innan start och sedan 3x30 mg under loppet i gelen.
På plats dagen innan
Vi delade upp den långa bilresan på vägen ned för att inte bli så förstörd i kroppen. Vi sov en natt i Västerås och kunde sedan med mindre stress ta oss till Göteborg på lördagen.
Jag hämtade ut nummerlappen kring kl 14 och sedan åkte vi till vännerna där vi skulle bo. Detta var nog min sämsta period med tanke på nerver, mycket tankar som snurrade.
När tävlingarna var slut för dagen var vi på plats för att köra igenom banan en sista gång. Jag körde ett lugnare varv och sen ett varv med lite mer gas, inte hela varvet men i valda delar, främst tekniska och uppför. Pulsen var upp i 94% i backen vilket var lite brutalt men jag fäste inte någon vikt vid det, adrenalin och nerver gör sitt.
Det var mycket halare än jag väntat mig baserat på vädret och inne i skogen var det blött i marken och hala rötter. Jag bestämde mig i sista stund för att byta framdäck till mer fäste. Vi gjorde det på kvällen för att det skulle få sätta sig över natten. Blev lite meckigt i svarta natten men tur jag har bra samarbetspartner på lampor från moonlight mountain gear, BAD 2800 lumen lyser upp det mesta. Det var också en igenkloggad ventil som gäckade oss men till slut satt det på.
 |
| Däckbyte kvällstid |
Det blev alltså en "bastardlösning" med Maxxis Aspen bak och Schwalbe Racing Ray fram. Jag hade ju ett forekaster med mig också men det väger 50 gram mer än ray och det behövs inte riktigt så brutalt grepp då det var mest några ställen där det var halt.
Efter att jag tränat på banan så var jag väldigt harmonisk och glad. Det kändes skönt och jag kunde passa på att äta upp rester av middagen jag inte fått i mig innan och tryckte också i mig glass, godis, frukt och U loader.
Tävlingsdagen
Eftersom vår start gick först kl 16 så låg jag länge i sängen och snurrade på morgonen fram mot kl 9. Kunde inte dock inte sova längre än till kl 6:30. Sedan gjorde jag allt i maklig takt för att ha saker att syssla med. Fixade nummerlappen på dräkten, blanda sportdrycken osv. Sen hann jag med att spela tv-spel också, perfekt distraktion. Jag kunde faktiskt äta bättre än "normalt" en tävlingsdag. Havregrynsgröt och en macka på morgonen och ytterligare en tallrik havregrynsgröt och en banan vid lunch.
Vi åkte till tävlingsområdet med sådär 90 minuter kvar till start. Man får inte komma in på själva området förrän klassen innan lämnat däremot. Så vi stod där utanför allihop och väntade. Jag cyklade några gånger upp och ned längs vägen där för att bli lite varm. Sedan med 35 minuter kvar till start fick vi komma in på banan. Jag tog och körde ut längs banan. Tog klättringen som uppvärmning och körde sedan alla de svåra tekniska linjerna igen. Och det kändes så skönt för nu i dagsljus och lite torrare så satte jag alla linjer som jag tänkte och kände mig trygg med det inför racet. På 2 ställen hade jag riktigt bra linjer som inte så många körde medan på 2 andra ställen tog jag medvetet inte den absolut snabbaste linjen men den näst snabbaste som dock var lite lättare att upprepa när man är trött.
Mina förväntningar var väldigt öppna inför. Jag hade ingen aning var mellan placering 15-30 jag skulle kunna hamna. Jag hade väl några åkare som jag hade lite koll på men ingen jag direkt kört mot eller tillsammans med.
The race is ON
Alla bilder tagna av ck master/mountainbike SM om inget annat nämns.
Jag var seedad som 33:a på anmälningsordning, det var 40 anmälda men 34 startande så jag stod i sista led.
 |
| Rullar in i fållan bland de sista |
1 minut. 30 sekunder. 15 sekunder...PANG! Hetsen är total men det faktum att jag är så långt bak gör det svårt att riktigt bomba utan man får parera övriga och mest hänga med.
 |
| Starten |
Jag ligger ungefär där jag startat genom startloopen.
 |
| Startloopen |
 |
| Patenterad manöver med tungan indikerar fokus-mode! |
När vi väl kommer in på stigarna så blir det lite köbildning och det är stressigt med all vilja som finns på stigen men det går inte så våldsamt snabbt i det här läget. Pappa räknar att jag ligger 7:a från slutet. När vi kommer ut från stadion och upp mot den längre backen så öppnar det upp lite och jag kan köra om några av åkarna jag ligger tillsammans med. I den branta backen kan jag plocka några fler utan att spränga mig. Sen ska jag säga att varven går ihop lite i början, det händer så mycket hela tiden att man är 100% i nuet. Det första varvet ska visa sig vara ett av mina långsammaste varv! Inte direkt så det brukar vara i XCO, men startpositionen gjorde det. Jag har några ryggar längre fram som jag siktar på. Jag passerar Wincent som har krångel med cykeln och kommer snart ikapp en större grupp på 4 åkare. Jag kommer inte ihåg exakt när eller var men jag plockar någon placering här och där hela tiden de första varven. Första varvet tar jag 5 placeringar och andra varvet 3 till, vilket jag kollat i efterhand, hade inte koll under loppet.
Det är en stärkande känsla att jag kan fortsätta framåt och att de jag passerar inte lägger sig i rygg och stressar utan de faller sakta med säkert av bakåt.
Jesper Svensson har ramlat på första varvet och han passerar mig in på andra varvet. Jag tänker att kan jag hänga på honom en bit så är det nog bra. Jag vet vilka resultat han kan göra så jag tänker att han troligen kommer segla iväg men jag lyckas hålla honom inom synhåll sådär 10-40 meter. Det är en bra morot att ha något att jaga. Vi följs med lite avstånd mellan oss länge och vi passerar fler och fler. Åkarna är nu mer utspridda och de är som mest 2 som är tillsammans.
Jesper är snabb utför och det gör att jag måste fokusera på att köra snabbt och inte bekvämt utför för att inte släppa iväg honom.
 |
| That face is pure joy - Banans svåraste parti |
När halva loppet gått känns det skönt mentalt, man räknar ned gångerna som återstår uppför förintaren, som den långa backen kallas. Jag kollar bara på cykeldatorn vid 2 tillfällen på hela loppet och då bara tiden, såg inte ens pulsen. Första gången var när jag skulle räkna ut om vi var på varv 3 eller 4. Andra gången jag tittade på klockan var när jag varvade efter 5 varv. Ville se hur jag låg till mot H30s tider.
Kring varv 4-5 passerar jag och Jesper både Henrik Jansson, Henrik Sparr och David Kangas. Flera av dem är ju för mig kändisar och det känns häftigt att jag kan vara i samma del av racet som dessa herrar.
Ut på varv 5 ropar pappa att jag ligger 12:a. Va, är de sant? Jag tänkte att jag kanske låg 18:e eller nått sånt.
 |
| Dropping in |
Nu är det längre avstånd mellan åkarna men jag ser några längre fram när vi är i den långa backen. Vi passerar Joel Burman där någonstans. Jesper lägger sig i rygg på mig på toppen av slalombacken på varv 6.
Jag ser Erik Mattelin längre fram som tycks ha kroknat och han blir nästa måltavla. Vi passerar honom också i slutet av varv 6 och han kan inte hänga på vilket är väldigt skönt att det blir rejält lucka snabbt. Vi har ingen direkt som hotar bakifrån ut på sista varvet jag och Jesper. 30 sekunder framför har vi Erik Åkesson. Jag misstänker hela tiden att Jesper bidar sin tid och väntar på en attack. Till saken hör att jag under varv 6 börjat få krampkänningar i lårframsidan.
När jag ställer mig upp för att forcera så hugger det lite. På varv 7 så försöker jag spinna lätt uppför, vilket ju alltid är min stil, men mer så nu för att spara låren. Jesper går förbi mig på toppen av backen in i hopplinjen på sista varvet. Han har snabb utför där och när han sedan ställer sig upp och trycker hela vägen upp igen på baksidan så är jag rätt rostad. Jag försöker halvhjärtat men det blir liksom inte något tryck utan han glider sakta ifrån mig. Man jag eldar väl på skapligt i alla fall. Men det känns avgjort när jag är inne på stadion och vänder ut på sista korta slingan. Jesper är 10 sekunder före och bakom finns ingen. Jag har inga problem att ta ut mig max trots avgjort resultat men tar det lite försiktigare utför för att inte krascha nu trött och allt.
 |
| Sista tekniska "hålet" |
Jag rullar i mål som 10:e man i mitt första race i elitklass. Ett svenskt mästerskap. Det är stort! De senaste veckornas funderingar och nerver övergår i lättnad och "a sense of achievement". Den fysiska utmattningen gör att känslorna ligger utanpå. Jag kan inte beskriva hur glad jag är över prestationen och i ett race på 87 minuter och 1 sekund så känns det som alla timmar under 2020 varit värt det.
Eftersnack
Jag hade 14 sekunder fram till Jesper på 9:e och bakåt är det 50 sekunder till Mattelin. 6:35 efter vinnande Emil Lindgren. Jag hade aldrig vågat hoppas på topp 10 på förhand i det startfältet, det känns faktiskt rätt sjukt även fast det nu gått några dagar. Det är extra roligt att just topp 10 det förstår även de som inte är insatta i konkurrensen att det är bra.
Det är också extremt skönt för min egen del att nu utan tvivel känna att jag platsar i elit och gjorde rätt som klev upp från H30.
Det är också extremt skönt för min egen del att nu utan tvivel känna att jag platsar i elit och gjorde rätt som klev upp från H30.
Känslan under loppet var inget annat än kanon, jag kunde ta i utan att det kändes sådär slitsamt. Jag tänkte liksom knappt på kroppen utan kunde bara racea "fritt". Men visst tänkte jag på att det var 7 varv och höll igen lite framför allt i den långa stigningen för att inte bränna för hårt på benen. Banan passar mig nog ypperligt egentligen. Just att det är 120 hm/varv gör att det inte blir så långa perioder av att ligga och gneta hög fart på platten utan det finns backar att jobba med varav en lite längre också. Det var ju där mycket omkörningarna blev gjorda. Och jag är skapligt teknisk också även om man blir rätt ödmjuk när man ser de allra snabbaste i skogen. De kör så galet snabbt utför!
Det kan ha gynnat mig att jag fick ett något långsammare startvarv utan möjlighet att spränga mig. Flera av de vi körde om på slutet hade troligen gått för hårt tidigt. Men nog blir man nyfiken hur det artat sig om man startat längre fram och sluppit några omkörningar i början.
Att jag fick vila mer än planerat inför kan ha gynnat mig även det. Eftersom detta var sista tävlingen i år gör de ju heller inget att man offrar lite träning.
Ett bekymmer dock, hur ska jag nu kunna toppa detta? Jag hade planerat att bygga ett par år för att kunna kämpa om topp 10! Nu vet jag i alla fall att det är möjligt på en bra dag och jag har ju träningsreceptet för att ta mig tillbaka till denna kapacitet.
Jag tänkte avsluta den här delen av rapporten med en konversation jag hade med en cykelbekant i april när säsongen rasade ihop.
Chaten ger kontext till resultatet och det tål att tänkas på faktiskt. Både vad man inte säger och vad man säger till folk runt omkring sig kan betyda något. I slutänden kan de bli en del av det man säger till sig själv.
8:a var 43 sekunder bort. Av de 48 så tappar jag 38 sekunder varv 1 och 2, så vem vet, det är kanske möjligt det också?
Analys
Varvtiderna såg ut enligt nedan.
 |
Snittpulsen under loppet var 166 slag vilket är min tröskelpuls (167). Snitteffekten var 263 W, men det talet säger ju nästan ingenting i XCO. NP däremot var 320 watt och det är däremot riktigt bra effekt för mig på nästan 90 minuter i så teknisk terräng. Nedan visas effektfördelningen i vanliga och polariserade zoner, samt W' bal stress.
 |
| Fördelning effektzoner |
 |
| Fördelning polariserade effektzoner |
 |
| W' bal stress |
Jag bränner under loppet 22 W'bal matches. Högsta snitteffekten kring 3 minuter är 400 watt. Den tid jag tappar på de senare varven kommer till stor del från den långa stigningen. NP för själva backen faller från 390 watt första varvet ned mot 345 watt de två sista varven. Vilket blir några sekunder också.
Följ mig också på:
Grattis till ett väl genomfört lopp.
SvaraRaderaKom igen och våga tro på dig själv. Du kan!
Tack, jag det gäller att våga =)
Radera