Race report Cykelvasan 2018

Nu har jag också testat loppet som alla pratar om. Det enda lopp även icke-cyklister känner till, Cykelvasan, folkfesten i Fäders spår! Det gick helt okej och framför allt tar jag med mig många erfarenheter kring hur lopp helt utan tekniska inslag går till. Här har jag fortfarande mycket att lära!

Inför

Träning

Delar av träningen under de 3 veckorna sedan förra racet beskrivs i det här inlägget. Sista veckan körde jag som blivit rutin i år. Vilodag - tömningspass - Vilodag - väckningspass - Race. Tömningspasset blev 90 minuter med 2x20 minuter 30/30 på grusväg. Körde hårt och de kändes rätt bra. Sedan väckningspasset blev lite snurrande på stigarna i Mora. Där finns grymt mycket fina stigar och extremt fina möjligheter att göra en finfin XCO-bana. Körde också sista 5-6 km av själva loppet vilket var skönt att veta för under racet var de rejält hetsigt på slutet.

Taktik

Hade ingen taktik, bara se och lära i princip. Loppet bygger på klungkörning och det blir rätt  landsvägslikt. Så fort jag kommit med buss från Mora och fått tag på min cykel så lämnade jag den i fållan, det var nog ungefär 1.5 timme innan start men jag  hamnade ändå mot slutet på startled 2, så det fanns mycket att hämta i början och de var väl taktiken i princip. Försöka avancera tills det börja gå så fort att man inte kommer längre fram. Eftersom man lämnade ifrån sig cykeln så tidigt var de väldigt svårt att värma upp. Jag joggade lite lugnt några varv och gjorde lite benböj och utfall, men i princip var jag helt ouppvärmd. Pulsen hade aldrig varit i Zon 4 innan starten.

Energiupplägg

Det planerade energiupplägget beskrivs i detalj i mitt populära inlägg Energiupplägg för Cykelvasan. Sedan under racet fick jag inte i mig all vätska, drack totalt kanske 10-11 dl sportdryck och fick i mig 2 gels. Av den enkla anledningen att när man ligger på hjul i 35 km/h så släpper jag ogärna styret. Man har ju laserfokus på allt som händer framför så jag glömde att dricka helt enkelt. Att ta upp gelen blev för bökigt och gick typ bara bra på asfaltsbitarna då de gick lite lugnare.

Det här gjorde att jag landade på ett energiupptag kring 65 g/h kolhydrater. Lite lågt, men ändå helt okej. Hade ingen krampkänning någon gång trots den låga mängden vatten, teorier om det följer längre ned. 

Tävlingen

När startskotten gick så hände inget på säkert en minut eftersom alla framför var tvungna komma igång först.

Ett par hundra framför som ska iväg först.

Sen var de lite uppför på asfalt i början. Men eftersom det var helt tjockt med folk så gick det väldigt lugnt. Eftersom det inte gått att värma upp så var de lite skönt att de var en lugn start. Första 20 minuterna hade jag en snittpuls på 157 slag, 10 slag under min tröskel!

Så här med facit i hand kanske jag borde ha kört lite hårdare och varit lite mer aggressiv för att avancera snabbare i den stora mängden folk. Men jag tycker också det är rätt otäckt att köra 35-40 km/h med massor av folk som man inte litar på alls egentligen. Att starta längre fram hade underlättat något oerhört. Det var ju flera incidenter där i början då det blev tvärbromsningar som spreds genom klungan och diverse orosmoment med vinglande cyklister och så vidare. Så man var väldigt på helspänn, kunde inte slappna av en sekund, skulle aldrig vågat ta händerna från bromsarna. Så jag avancerade försiktigt.

Skärmklipp från Conny Björnehalls youtube-klipp från loppet.

Efter ungefär 20 km, knappa 40 minuter, så började jag hamna bland mycket folk jag kände igen. Det blev en väldigt stor klunga där stora delar av norrlandsgänget satt med. Christer Dewall, David Åkesson, Fredrik Bernedes från OIK, Jens Wissting, Marcus Dorsch och Simon Lundberg från Team UV by Sambike och även Johan Lidman som jag är osäker på klubben för. Även mina hemmaklubbskompisar Jörgen Gustafsson och Johannes Viklund från Skellefteå AIK Cykel var med. Samt min teamkompis i Team CKCK Mikael Ek. Jag kan ha glömt någon, det var så många. Det var ganska roligt att åka med så många bekantingar i samma grupp och det kändes som en hyfsat bra grupp för min nivå. Jag kollade sällan bakåt för att se hur stor gruppen var, men det var minst 30-40 pers och jag låg och pendla mellan plats 15-30 kanske.

Sen var det den här klungan som följdes större delar av loppet. Gruppen låg kanske mellan placering 120-150.
Med Mörksuggejakten (race report) färskt i minnet så ville jag inte klättra alldeles för hårt för att sedan bli ifrånkörd på platten, som i mörksuggan. Så i de få uppförsbackarna höll jag igen och bara följde med gruppens tempo, även det kanske med facit i hand var lite för defensivt i den här gruppen. Gruppen som körde ifrån mig på platten i suggan var ju topp 30 åkare. Jag skulle kanske ha använt uppförsbackarna för att ta mig framåt i klungan istället, men det är sånt där jag har lite för dålig rutin för att avgöra i stunden.

"men det är sånt där jag har lite för 
dålig rutin för att avgöra i stunden." 

På hela loppet hade jag bara totalt 6 minuter i zon 5 (över tröskel) vilket är extremt lågt för mig. Effekten var säkert över tröskel flera gånger, såklart, men det blev så korta insatser att pulsen aldrig hann upp över tröskeln. Som referens hade jag 30 minuter Zon 5 på Mörksuggejakten.

Tycker överlag det var god ton i gruppen och många som likt mig bad om ursäkt till varandra vid små incidenter och de flesta var bra på att visa tydligt var man är på väg och att släppa in varandra. En kille framför mig träffa en sten i 40 km/h och jag lovar han var helt sidledes i luften 2 meter framför mig, men genom ett mirakel rättade han ut det med en fot av pedalen. Både han och jag hade rätt bra adrenalinpåslag där ska jag säga, det var den grövsta nästan-krasch jag sett.

 Ligger som andraman i bilden (ej i gruppen) tätt skuggan av Christer och Marcus..Bild från happyride, Foto Björn Olsson.

Stora delar av tiden går det ju väldigt lugnt när man ligger sådär på ett led. Jag var aldrig uppe och drog i gruppen heller. Så ibland kändes de extremt lugnt, men jag upplevde det som svårt att göra något åt det. Lite frustrerande bitvis. Man var ju liksom fast där man var, alternativet att gå ut i lösgruset och mata fram förbi ledet kändes i de flesta fall som en dålig idé. Ibland uppstod 2 led där de ena ledet rör sig snabbare än det andra, jag var osäker om jag skulle försöka haka på i det snabbare ledet eller bara hålla sin plats, för de mesta låg jag kvar på min position. Rätt eller fel.

De sista milen så droppade delar av gruppen av bakåt i någon av backarna var de också en mindre grupp som på 5-6 åkare, med bland annat vår starka Skellefteå-åkare Johannes Viklund (som blev bästa skellefteåbo), som kom iväg framför den stora klungan.

"Jag grämer mig att jag inte 
placerat mig bättre i klungan".

Jag grämer mig att jag inte placerat mig bättre i klungan för jag vill tro jag hade kunnat slita mig med där, eftersom jag åkt så kontrollerad stora delar av tiden i gruppen. De gick i mål ungefär 45 sekunder före vår grupp.

Med ungefär 15 km kvar var jag lite uppgiven och de kändes som det bara var att rulla i mål mitt i klungan. Men när vi närmade oss Mora så öppnade banan upp lite mer och man kunde köra fler i bredd. Det blev också lite tempoökning och framför allt mer rörelse i gruppen. Alla ville vara med där framme nu. Jag kunde relativt enkelt avancera i gruppen och med 3 km kvar hade jag avancerat till topp 5 i klungan och jag kände mig jättestark, så blev lite taggat att köra om det i den här gruppen. Men på en gräsmatta i stressen och hetsen så kom jag ihop mig med Christer Dewall och jag flög i backen. Det var inte hans fel utan troligen jag som vinglade till, men han har ju liksom mig kört motocross och han har några kilo på mig så det blev jag som flög i backen. Det blev en uppskrubbad armbåge, ett svullet smalben och ett snett styre. I den farten var de säkert 20 åkare i gruppen som passerade mig. Jag var ändå rätt snabb upp på cykeln och nu var de tur att jag hade torrt krut kvar för jag fick snabbt upp farten och många i gruppen måste varit trötta för jag avancerade snabbt igenom fältet.

Spurtar för att hämta igen efter kraschen!

De flesta av minuterna i Zon 5 utspelade sig efter kraschen in mot mål. Ut på upploppet på asfalten så tog jag säkert om 10 stycken till. I mål var jag 6a i gruppen, så kraschen gjorde inte så många placeringar, även om jag utan den kanske kunnat köra för att vinna spurten. I mål var jag 3 sekunder efter Johan Lidman som vann gruppens spurt. Så jag får ta med mig känslan av den starka avslutningen.

Placering blev 135 och tiden 2:54:54 vilket var ganska spot on de 2:55 jag hade gissat i förhand. Alla resultat.

Dammförstärkt mustasch och världens bästa hejaklack!

Slutsatser och erfarenheter

Jag är inte supernöjd, men heller inte direkt missnöjd. Det jag saknade i det här loppet var inte så mycket den fysiska kapaciteten som den taktiska förmågan tillsammans med erfarenhet och rutin i den typ av klungkörning som det blir i så här lättåkta lopp. Just att det är 40 personer i klungan istället för 3-6 som på mindre lopp gör det till en helt annan sak. På Mörksuggejakten var jag för offensiv i början men här överkompenserade jag kanske istället och blev för defensiv. 

De första jag tror att jag hade kunnat göra bättre är att köra lite hårdare och mer aggressivt i inledningen för att hinna fram till en snabbare grupp innan det började spricka upp. När grupperna väl bildats så krävs det ju betydligt mer arbete för att brygga upp från en grupp till en annan. Men det kräver också lite mer risktagande i den stora klungan, vilket är läskigt. Sen om de ska gå hårdare i starten skulle man behöva testa ut en uppvärmningsrutin som inte innefattar cykeln, borde inte vara så svårt, men måste göras. Kanske ha med löparskor att kunna springa lite i innan man slänger på väskan på lastbilen.

De andra jag kunde gjort bättre är att vara mer aktiv när gruppen väl bildats, och ligga med långt fram i gruppen för att ha möjligheten att hänga med om några går iväg. Genom att använda backarna mer så borde det varit möjligt. Men jag blev passiv och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig fram på ett säkert och effektivt sätt. Kände mig lite handfallen.

Sen går det inte att komma ifrån att det hade underlättat betydligt att stå i Startled 1. Då hade de säkert naturligt gått hårdare i inledningen och chansen att komma med i en grupp med sluttid på 2:50-2:53 hade ökat tror jag, om man klarat att ta några "smällar" effektmässigt. Deras seedning från seedningsloppen är ju lite märklig där enbart vinnarens ranking verkar påverka loppets status. Inget av de seedningslopp jag körde skickade någon till Startled 1, men andra seedningslopp i Norrland med svagare startfält skickade folk till startled 1 eftersom vinnaren där hade högre ranking. Att samma åkare med hög ranking var med och blev frånkörd i andra seedningslopp sänkte alltså statusen på dem...  Jag tycker de har ju så få seedningslopp att de borde kunna titta på resultatlistan manuellt och göra en mer rättvis bedömning. Men men, bara bli snabbare.

En annan sak jag tar mig som är på en mer positiv not är att jag ofta avslutar starkt, det är skönt att ha med sig. Både mörksuggan och nu så körde jag bra på sista 10 km, tror också det har att göra med att jag har så genomtänkt energiupplägg med högt kolhydratupptag. Även om det nu i vasan var mer för att de gått lite för lugnt fram tills 10 km kvar.

En annan erfarenhet är ju hur fokuserad man måste vara hela tiden, jag minns ju inget av hur naturen runt banan såg ut, jag kollade enbart på åkarna framför för att se var de var på väg och vad de skulle göra. Det var också svårt att hinna fippla med gelen upplevde jag, så kör jag igen kommer jag nog köra all energi i vätskeryggan. 

Ytterligare en erfarenhet är att köra smartare, nu hände de ibland att det blev 5 meters lucka till den framför och då blev jag rädd att tappa så jag matade hårt för att täppa luckan. Men så 20 sekunder senare så stannar hela tåget av och alla kommer ihop igen helt utan energi. Så att kunna avgöra när man ska gasa och när man ska vara cool vore också bra.

Analys

Snittpulsen för hela loppet blev 155 slag, 12 under tröskel och 82% HRmax. Det stämmer väl med känslan jag hade för detta är nog det race i år som jag känt mig minst sliten efteråt. Både Tolvtjärnsloppet (race report), Mörksuggan (race report) och kortare lopp som Obbola Challenge (race report) har varit klart hårdare. Jag hade aldrig något krampkänning nu trots att jag inte drack särskilt mycket.

Även det faktum att flera åkare som jag på andra lopp i år slagit med ett par minuter nu var före mig och tillsammans med mig mål förstärker känslan att jag misslyckades med att ge mig själv förutsättningar att få ut det som fanns i kroppen, för så mycket sämre form har jag inte nu.

De som jag (nästan) tampades med, men som slog mig, på SM i XCO(race report), Brännlund och Ringvall, körde båda på tider kring 2:46. Så relativt så är det uppenbart att jag är klart bättre på XCO. Det var ju inget av hoppen i Östersund som var i närheten av lika läskigt som hetsen i klungan i vasan.

Tiden i pulszonerna visas i figuren nedan.

Tid i pulszoner

Hur gick det för er på vasan?

Dela