Så har jag kört min första skidtävling, och det var inte vilken premiär som helst. Sveriges vackraste skidlopp har de kallats och jag tror efter lördagens race inte att de är någon överdrift.Vi hade strålande sol och vindstilla under större delen av loppet. Väder och vind hade enkelt kunna göra minst en timme extra på tävlingstiden så det kändes skönt med bra utgångsläge när man är relativt orutinerad på skidtävlingar. Vi hade som mål att klara loppet under 6 timmar, och hade nu inga förutsättningar att skylla på om vi skulle misslyckas.
Förberedelser
Vi sov i Sorsele och tog tävlingsbussen på morgonen. Avgång kl 6 så en tidigt morgon. Jag kunde äta hyfsat med lite gröt och några mackor, helt okej för att vara mig. Men det här kändes mer som en personlig utmaning eller äventyr och mindre som en tävling, då jag blir mer nervös innan. På bussen satt jag och smuttade på en flaska sportdryck. Jag hade räknat på 75 gram kolhydrater per timme under själv loppet. Nästan 2 liter sportdryck i ryggsäcken, 5 gels och 4 bars. Det var totalt 165 mg koffein i gelen och jag tog på startlinjen 100 mg koffeintablet, alltså 265 mg (3.8 mg/kg kroppsvikt) under hela loppet. Vi satt precis bakom flera av elitåkarna så jag lyssnade intresserat på deras snack om energi och upplägg inför loppet. Vi kom fram till starten 1.5 timmar innan start och de var rätt lagom med tid att hinna packa upp, fixa i ordning osv. Kl 9 var de tävlingsmöte och 9.30 var de start. Efter tävlingsgenomgången var de ut och på med skidorna, då loppet var så långt och vi planerade starta lugnt så gjorde jag knappt någon uppvärmning utan sparade alla krafter. De verkade vara så de flesta motionärer gjorde också. Eliten värmde självklart upp ordentligt.Loppet
Banprofilen är central för hela race storyn så först lite data på den.
Starten går alltså rakt upp för skidbacken i Hemavan, drygt 350 höjdmeter första 5 km. Vår plan var att inte gå över tröskel utan att spara oss.
 |
| Strålande sol och grymt före gjorde att känslan var på topp på startlinjen. |
Den planen höll 10 meter in i racet, sedan låg jag på och över tröskel den första timmen. Men vi låg inte långt in i Zon 5, mest runt tröskel. Det var riktigt brant och vi åkte mycket på 1ans växel, vilket även många andra gjorde.
 |
| Starten i Kungledenrännet 2018. Foto: Adam Larsson och Niclas Forsvall |
Väl uppe för slalombacken kom vi in i Syterskalet där man kunde börja etablera ett lagom tempo, det går svagt uppför men med lätt medvind och strålande sol så kändes det som nedför. De partiet var de finaste på hela loppet, man var fortfarande inte särskilt sliten, det var magiska vyer och bra väder, bara njuta! Så långt var de dessutom fortfarande pistat med pistmaskin. Där låg vi kring 85% maxpuls, mitt i zon 4, kändes bra. Sen kommer det en riktigt tuff backe där kring 20 km. Den går upp för en fjällsida och är i princip rakt upp hela vägen, den var rejält tuff, men vi var fortfarande fräscha. Jag höll koll på pulsklockan och försökte dirigera tempot, min bror är starkare i överkoppen och ville gärna trycka på, men jag försökte bromsa oss uppför backarna.
När vi nått toppen på backen var de rejält utför ner mot Tärnasjön, -350 höjdmeter. Det var alldeles för brant för att stå på utan spår så det var plogning för hela slanten. Vilken också var relativt svårt då det var skoterspår och inte pistade spår. Fotlederna var rejält möra.
Ute på Tärnasjön, ungefär 2.5 timmar in i loppet, började de kännas motigt mentalt. Det var mer än 10 km ute på sjön, bara rätt fram och lagen framför såg oändligt små där framme, här mulnade det också på så det blev "flatljus" så man inte såg spåret ordentligt. Blev ganska staplande åkning där man ofta tappade balansen. Brorsan var stark och låg före mest tiden. Imponerande med tanke på att han tränat mindre timmar än mig inför loppet och dragits med en del sjukdom. Ett lag i damtäten (3a) kom ikapp oss och åkte i vår rygg. Efter Tärnasjön väntar loppets andra tuffare stigning, men jag såg nästa fram emot att komma bort från sjön så det skulle hända något. I slutet av Tärnasjön hade vi åkt halva loppet ungefär, och vi låg 7 minuter efter 6 timmarstempot. Men vi hade gjort mycket stigningar så det fanns hopp. Ungefär här, halvvägs, började jag få krampkänningar i triceps.
I början av den 8 km långa backen hade vi vår hejaklack i form av familjerna på skoterpatrull, ett uppskattat stopp! Där finns ett litet filmklipp här: Film halvvägs.
Damlaget åkte om oss och stannade längre fram för att använda draglina och vi åkte om dem igen. Detta upprepades flera gånger. De eldade på och fick sedan stanna.
Allt eftersom backen fortsatte uppför, nu på ganska risiga tungåkta skoterspår, så fick jag mer och mer kramp i armarna. Mina armar är något underdimensionerade för skidåkning. Då jag fick justera tekniken för att inte använda armarna lika mycket så fick jag snart krampkänning även i latsen och ner längs ryggen. Kändes riktigt jobbigt, det var svårt att åka i de mjuka spåren utan att ta ordentligt stöd med armarna. Överkoppsstyrka! Min bror kör mycket crossfit och är betydligt starkare i överkoppen, vilken lönade sig här. Mina ben var i alla fall helt bekymmersfria, de får ju helt klart mer träningsvolym än min överkropp.
Den hårda körningen i startbacken började alltså nu komma ikapp. Vi fick reglera farten lite efter min kramp och jag växlade åkstil lite eftersom för att anpassa. Väl uppe för backen, efter ungefär 4 timmars åktid totalt, visste vi att de var mestadels utför kvar mot mål. Så fort de var möjligt stod jag och trampade utan att använda armarna. Men solen hade gjort fören lite blött och mjukt så man behövde nästan hela tiden använda armarna. Efter den tekniska utförskörningen (de var vilt!) så var de dags för nästa sjö. Vi hade nu 20 km kvar och man började ana ljuset i tunneln, men nu var det rejält jobbigt, man var rätt seg. Vi hade ett bra energiupplägg vilket var tur. Jag räknade ut i efterhand att jag fick i mig ungefär de planerade 75 g/timme. Men barsen fick jag bara i mig en av, det blev alldeles för mastigt när man ligger på så hårt. I framtiden blir det bara sportdryck och gel på race. Bars funkar vid träning. Vi började nu tvivla på 6 timmar. Men de kändes bättre än på Tärnasjön. Brorsan peppade igång en tempohöjning och jag gjorde vad jag kunde i kamp mot krampen. Vi höjde farten i alla fall och började ta in på måltiden. Nu längtade man rejält efter 10 km skylten.
När den väl dök upp så fíck vi ny energi och började åkta på, det var nu slut på uppförsbackar så jag behövde inte spara något utan kunde gå med lätt kramp kontinuerligt sista biten. Med 5-6 km kvar så åkte vi om ett lag där en av herrarna tagit slut, det var skönt känsla! Med några km kvar så det bra ut mot måltiden och vi gasade det som fanns i tanken.
Vi gled över mållinjen på 5h 45 minuter! Med marginal till måltiden och vi hade som väntat tagit in mycket på slutet.
Film målgång.
Tiden 5:45 resulterade i en 14e plats i herrklassen, något vi är helnöjda med! De flesta lagen framför oss var ju skidåkare som gjort mer än 1 skidtävling.
Känslan sista 1.5 timmarna var att de här är för långt, man ska inte tävla längre än 3 timmar. Men så snart man fått lite mat i sig och hunnit sitta lite så började man fundera vad man skulle gjort annars. Hur träningen skulle se ut osv. Jag hade ändå 50 mil skidor i vinter, och ungefär 38 timmar. Men de fanns ändå mycket att göra, men vad då, jag är cyklist, kom igen! Sen blir de ju svårt få bättre förhållanden, så får att slå vår tid måste vi var mycket bättre =)
För att inte det här inlägget ska blir allt för mastigt så flyttade jag den nördigaste delen med dataanalys till ett separat inlägg Pulsanalys från Kungsledenrännet 2018.
Relive 'Kungsledenrännet 2018'
Dela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar